Onsdagen närmar sig

Då säsongen slitit mitt AIK hjärta i små bitar av frustration, inte för resultatens skull utan mer för hur spelet sett ut, så kommer onsdagen närmare med en olustkänsla. En känsla av att vi inte upplevt det värsta ännu denna säsong. En känsla som gör mig beredd att sjukskriva mig både torsdag och fredag i förhoppningar att det hela skall vara glömt på måndag.

* Jag tror på förlust på onsdag.

Anledningen till denna känsla, tro eller misstro är enkel.
AIK kan inte göra mål längre.

24 mål på 22 matcher duger inte för ett lag som siktar att vinna. Jag har missat två matcher denna säsong (även om jag är närmare treriksröset än Råsunda här uppe, så har jag fortfarande tillgång till tekniken som gör att jag kan se matcherna live) och genomgående har jag retat mig på två saker; Jorge Ortiz och tappade bollar på mittfältet. Något som enligt mig gått hand i hand. Att vi också haft ett lag som skjuter sämre än Bälinge i damallsvenskan har ju bidragit till vår fantastiska målproduktion.

* Klinsmann att ta över Tottenham känns helt rätt. Inte helt otroligt.

Spelet har som sagt stundtals varit riktigt bra. Första halvlek mot Hammarby är en av de bästa jag sett AIK prestera på mycket länge, men tyvärr resulterade den inte i det målövertag som spelet visade upp. Det är de sista 10-15 meterna som AIK haft stora problem att få till de vassa chanserna, chanserna som ett lag med självförtroende rullar upp relativt enkelt, chanser som motståndarna gång på gång får till mot AIK.

* Jag är säker på att Tottenham kommer explodera denna säsong. Laget ser mycket bra ut.

Ett lag är inget lag bara för att du köper/värvar in rätt antal spelare till laget. Det krävs så mycket mer än så för att det skall räcka hela vägen. Jag gillar Rikard Norling. Varje lag behöver spelare som är där för att spela för klubben (inte pengarna eller visa sig upp sig för vidare kontrakt ut i Europa). Varje lag behöver lugn och ro för att bygga upp sitt spel och få trygghet i sin roll. En allsvensk spelare är bara en St. Erikscupsspelare i större format. Känslorna är de samma och självförtroendet grunden till att lyckas.

* Fast prestationen talar emot så här långt. Kan Pavlyuchenko göra skillnaden?

Utländska värvningar kan vara extremt lyckade, men de kan (även om det är bra fotbollsspelare) störa lagkänslan mer än vad jag tror framgår. Ett lag utan en ärlig stomme är bara ett korthusbygge och rasar i takt med jakten på mer pengar. AIK har under en tid nu varit en språngbräda för spelare som vill tjäna mer pengar och egentligen inte bryr sig om var. Lite Wilhelmsson tänk där.

* Topp 5 skulle vara så underbart, men då krävs det att börsen öppnas i jul och inköp av en anfallare som kan leverera kontinuerligt. Bent håller inte den klassen tyvärr.

Spelare som Rubarth, Tjärnström och även Bojan behövs i ett lag för att lagkänslan skall finnas där, och då menar jag inte något falskt a la Robinho skit, utan en genuin stolthet för din klubb. Att ställa dessa killar på sidan då de inte haft skador och sätta in ett helt mittfält bestående av främlingslegionärer med gummifötter och dålig kämpaglöd (Pavey undantagen) är i mitt tycke ett stort managerfel. Även rotation på en massa lagdelar onödigt mycket ställer till mer oreda än vad Norling tror. Dessa stora små killar behöver också känna en trygghet i sin roll oavsett vad du/ni anser om deras yrkesval. Männsikor är människor hur svårt vi än kan ha att inse det ibland.

* Djurgården är ett lag med dålig fart och AIK borde kunna (som mot Hammarby) pressa sönder dem högt upp i planen, men jag har min olustkänsla kvar och vi åker på stryk. Inte för att vi är det sämre laget, utan för att vi endast gör säkra mål på straffar denna säsong.

På onsdag alltså ... usch !



http://www.aftonbladet.se/spel/article3352500.ab